A pirate I was meant to be...

I detta inlägg ämnar jag vandra från mitt vanliga mer öppna filosofiska manér till något mer tydligt, nämligen politik och specifikt hur jag ser på vissa saker.

Som titeln antyder ämnar jag rösta på piratpartiet i valet och bland de engagerade i Sverige bemöts detta val oftast med förakt.
När det uppdagas att man är pirat får man oftast kommentarer som tyder på att man anses barnslig och kortsiktig. Ett annat vanligt svar är att "piratpartiet är ett en-fråge-parti" och hur skulle det se ut om de fick majoritet?

Jag kan börja med att säga att oavsett om jag är barnslig eller inte så har jag tänkt igenom detta beslut. Det är inte alls med kort sikt jag tänker försöka få in pirater i riksdagen utan snarare på väldigt lång sikt.
Piratpartiet har ett brett stöd hos ungdomar (även om detta kan vara mycket på grund av en trend), men det är inte troligt att de får tillräckligt med väljarstöd för att bli en större aktör i riksdagen och det är inte heller enligt mig meningen.
Jag håller inte med om att piratpartiet är ett en-fråge-parti, men visst kan vi kallas ett intresseparti. Vi har ett antal frågor som vi brinner starkare för och kan säkert kallas riktade.
Vad kan då ett riktat parti göra i riksdagen med sina knappa 4% (hoppas självfallet på en bredare marginal än så).
Då kan man ta miljöpartiet som exempel. De slog igenom som ett intresseparti och nådde knappt upp i 4%-gränsen; nu är de en maktfaktor med mer makt än deras väljarskara faktiskt antyder och tvingar de övriga partierna att ta miljön på allvar om de inte ska ge bort röster till mp.
Min förhoppning är att piratpartiet ska nå en liknande utveckling.

Men internet, det är väl ingen viktig fråga? Jo, för många är det en viktig fråga. Men det är inte den viktigaste frågan som piratpartiet verkar för. (i min personliga mening).
För mig är det viktiga att någon förstår att den nya tekniken inte ger staten rätt att gå ifrån grundläggande demokratiska värden. Att varje människa ska ha rätt att kommunicera utan att polis och andra lyssnar utan att ens ha misstanke för brott. Att människor ska kunna mötas i frihet även på internet utan att staten reglerar och lägger sig i.

Ofta pratas det om att ekonomisk brottslighet och terrorism tvingar fram dessa inskränkningar på demokratin. Men ser man rent statistiskt på dessa ingrepp så blir dessa totala integritetskränkningar sammanlagt värre än problemen de försöker lösa. Då är det i min mening ingen lösning och politikerna som sitter måste få in nytt blod som förstår att detta är en ny värld, med nya möjligheter och därmed krävs det en nyare typ av lösningar.
När det gäller denna typ av problem är rådande styre (även oppositionen) förlegad i sitt synsätt och då MÅSTE vi välja in piratpartiet, eftersom det är det enda partiet som förstår den internetiserade värld vi lever i och samtidigt vill arbeta för ett demokratiskt samhälle.

Gudar, Ateister och healing-stenar

I stort sett alla har en mycket stark känsla för om de tror på en gud, flera gudar eller någon annan typ av spirituell kraft. Liksom majoriteten är starkt troende så är ateisterna starkt icke-troende.
Debatten går därför het om huruvida religion är bra ur etiska, psykologiska, sociala eller samhälleliga synvinklar. Känslorna stormar och ofta tar debatten stryk då sidorna får slut på argument och börjar kalla den motstående sidan löjlig eller något än värre.
Men trots detta finns det bra framställningar av dessa argument att hitta om man bara kan använda google hyfsat bra, så det är inte detta jag ska diskutera idag.
Jag ska tala om något mycket mer grundläggande. Religion/andlighet i allmänhet, det vill säga utan att gå in på en specifik lära eller trosriktning.
Vad är egentligen religion och andlighet? Gemensamt för dem är att de säger någonting om en värld vi inte kan erfara. De gör faktapåståenden som vi inte kan berättiga. Vi kan inte se, höra, känna eller lukta en gud eller kosmisk kraft. Om vi frågar varför någon tror på en viss av de faktapåståenden som görs i dennes religion eller andliga riktning kan de inte ge oss någon anledning vi kan kolla upp och säga att "ja, men det stämmer ju faktiskt".
Om vi då går tillbaka till föregående inlägg och tittar på kunskap och rationalitet så kommer vi fram till att vi varken kan ha kunskap om eller rationella uppfattningar om saker vi inte kan rättfärdiga och det inbegriper ju då också religion och andlighet.
Nu hörs säkert ett gäng ateister jubla, då detta ju vid första anblick tycks falla dem i fatet. Om det är irrationellt att tro på en religion så hade ju de rätt hela tiden, eller?
Nej. För även ateisten gör ett faktapåstående om något övernaturligt. Bara för att det råkar vara nekande är det inte mindre övernaturligt. "Det finns ingenting utanför vår uppfattning som kan klassificeras som en gud eller kosmisk kraft" (en tänkbar ateistisk tes) är lika irrationell som dess motsats om man inte kan hitta berättigande till denna tes.
Vad ska man då göra? Om man inte kan säga bu eller bä utan att ha fel, måste man då ha fel?
Nej, man kan låta bli att säga något. Att suspendera omdömet vad gäller alla övernaturliga entiteter. Helt enkelt låta bli att lägga till dem i sin verklighetsbild.
Oavsett vilka syften religionen eller ateismen kan fylla för individen eller samhället, så är inte rationalitet eller kunskap ett av dem.

Sanning, kunskap och rationalitet

När man försöker hitta en tankarnas väg ut ur vårt kognitiva mörker finns det två begrepp som alltid återkommer. Sanning och kunskap. Dessa två besläktade koncept har varit fokus och mål för allt från buddhistiska munkar till ateistiska vetenskapare och flummiga new-ageare sedan tusentals år tillbaka.
Även jag har någonstans i mitt bakhuvud en idé om att diskussioner om allehanda ämnen ska leda till kunskap eller åtminstone högre grad av rationalitet. Därmed verkar det gagnfullt att kortfattat gå igenom dessa centrala begrepp så att de som redan studerat begreppen får ett grepp om hur jag ser på saken och de som inte tänkt så mycket på vad sanning och kunskap innebär får en tankeställare.

Låt oss då börja med det tunga begreppet Sanning. För många tänkare har detta varit det allra viktigaste och det är hit kunskap och rationalitet försöker nå.
Men vad menas då med sanning? I folkmun tycks det handla om hur saker och ting är "på riktigt" d.v.s. inte som vi uppfattar dem eller som vi vill att de ska vara. Detta brukar kallas för objektiv sanning. Denna sanning ses oftast som den "finaste" och som det låter så är denna sanning oberoende betraktare precis som ett objekt. Ett exempel här kan ju kanske vara sanningen att en sten finns eller inte.
Finns det andra sanningar? Ja, det finns subjektiva sanningar (sanningar som bara existerar i ett subjekt eller en individ), intersubjektiva sanningar (sanningar som bara existerar i grupper av individer, såsom språk eller valutakurser).
Mer än så tänker jag inte gå in på sanning i detta nu, även om det självklart finns mycket mer att säga.

Då kommer vi in på kunskap. Här finns det en mängd olika syner, men vanligast är att man ser kunskap som sann, rättfärdigad uppfattning. Det vill säga något som är sant, man har anledning att tro är sant och man är övertygad om.
Om man då snabbt återkopplar detta till sanning ser man att endast i fallet subjektiv sanning kan man ha tillgång till hela sanningen eftersom intersubjektiv sanning kräver flera subjekt och objektiv sanning existerar helt självt.
Då blir det snabbt uppenbart att det viktiga för kunskap är rättfärdigande.
Vad är då rättfärdigande? Enkelt sett är det ju något som ska tala om för oss om en uppfattning är mer sannolikt sant eller inte. En relevant anledning att tro något helt enkelt.
Om någon säger: "Det regnar ute" och vid frågan "varför tror du det?" svarar "Jag var ute och då blev jag blöt" så är detta svar en typ av rättfärdigande.
Och det är här rationalitet kommer in. Rationellt tänkande är att i varje situation välja den mest rättfärdigade uppfattningen. Dvs den som har störst "sannolikhet" att vara sann.

Då kan man ju fråga sig vad som gör ett bra rättfärdigande och det är här det börjar bli riktigt knivigt. Att finna ett svar här kräver långt mer än ett blogginlägg och det är inte heller min intention att försöka. Men jag hoppas detta kan få en och annan att tänka igenom hur väl underbyggda de egna föreställningarna om världen är och ge ett nytt perspektiv.

Vadfalls, ännu en jefla blogg?

Ja i dagens mediala samhälle där varje idiot och dennes moster har en blogg är detta nog en vanlig reaktion.
Med detta i åtanke bör man i ett första inlägg snabbt etablera vilken niche man vill arbeta inom samt kvickt som attan presentera sig själv och sin personliga skrivarstil och sälja in densamma till sin målgrupp.
Och detta är bara om man lyckats på något sätt få användaren att klicka på länken till bloggen eller skriva in urlen i sin browser. Och till detta bör man ha en layout som inspirerar eventuella läsare till att stanna och supa in orden i inläggen med glädje och entusiasm.

Då jag inte har en aning om hur man gör detta och inte heller ämnar lägga tid och energi till att lära mig är nog denna blogg synnerligen svårsåld. Man kan fråga sig varför ens försöka?

Ja, varför? Vad är syftet?
Syftet med bloggen är att på något sätt få ut några av mina tankar, funderingar och reflektioner i hela det spektrum av idéer som besöker mitt sinne.
Det kan handla om reflektioner kring händelser i sverige eller resten av världen, politiska/ideologiska tankar eller filosofiska argumentationer och formen kan gå från väldigt avslappnad till mer strikt och seriös. Det hela beror på vad jag funderar på för tillfället och vilken typ av feedback jag får från eventuella läsare.
Med detta hoppas jag få många intressanta diskussioner och ett sätt att vädra mina i vissa fall mycket underliga tankar medan de fortfarande är under konstruktion.
Om du hittat hit och ännu inte avskräckts önskar jag dig välkommen och hoppas du ska trivas.