Sanning, kunskap och rationalitet

När man försöker hitta en tankarnas väg ut ur vårt kognitiva mörker finns det två begrepp som alltid återkommer. Sanning och kunskap. Dessa två besläktade koncept har varit fokus och mål för allt från buddhistiska munkar till ateistiska vetenskapare och flummiga new-ageare sedan tusentals år tillbaka.
Även jag har någonstans i mitt bakhuvud en idé om att diskussioner om allehanda ämnen ska leda till kunskap eller åtminstone högre grad av rationalitet. Därmed verkar det gagnfullt att kortfattat gå igenom dessa centrala begrepp så att de som redan studerat begreppen får ett grepp om hur jag ser på saken och de som inte tänkt så mycket på vad sanning och kunskap innebär får en tankeställare.

Låt oss då börja med det tunga begreppet Sanning. För många tänkare har detta varit det allra viktigaste och det är hit kunskap och rationalitet försöker nå.
Men vad menas då med sanning? I folkmun tycks det handla om hur saker och ting är "på riktigt" d.v.s. inte som vi uppfattar dem eller som vi vill att de ska vara. Detta brukar kallas för objektiv sanning. Denna sanning ses oftast som den "finaste" och som det låter så är denna sanning oberoende betraktare precis som ett objekt. Ett exempel här kan ju kanske vara sanningen att en sten finns eller inte.
Finns det andra sanningar? Ja, det finns subjektiva sanningar (sanningar som bara existerar i ett subjekt eller en individ), intersubjektiva sanningar (sanningar som bara existerar i grupper av individer, såsom språk eller valutakurser).
Mer än så tänker jag inte gå in på sanning i detta nu, även om det självklart finns mycket mer att säga.

Då kommer vi in på kunskap. Här finns det en mängd olika syner, men vanligast är att man ser kunskap som sann, rättfärdigad uppfattning. Det vill säga något som är sant, man har anledning att tro är sant och man är övertygad om.
Om man då snabbt återkopplar detta till sanning ser man att endast i fallet subjektiv sanning kan man ha tillgång till hela sanningen eftersom intersubjektiv sanning kräver flera subjekt och objektiv sanning existerar helt självt.
Då blir det snabbt uppenbart att det viktiga för kunskap är rättfärdigande.
Vad är då rättfärdigande? Enkelt sett är det ju något som ska tala om för oss om en uppfattning är mer sannolikt sant eller inte. En relevant anledning att tro något helt enkelt.
Om någon säger: "Det regnar ute" och vid frågan "varför tror du det?" svarar "Jag var ute och då blev jag blöt" så är detta svar en typ av rättfärdigande.
Och det är här rationalitet kommer in. Rationellt tänkande är att i varje situation välja den mest rättfärdigade uppfattningen. Dvs den som har störst "sannolikhet" att vara sann.

Då kan man ju fråga sig vad som gör ett bra rättfärdigande och det är här det börjar bli riktigt knivigt. Att finna ett svar här kräver långt mer än ett blogginlägg och det är inte heller min intention att försöka. Men jag hoppas detta kan få en och annan att tänka igenom hur väl underbyggda de egna föreställningarna om världen är och ge ett nytt perspektiv.