Ett skeptiskt perspektiv.

 I mitt första inlägg gav jag en kortfattad beskrivning av kunskap som "sann, berättigad uppfattning", en beskrivning som ofta stämmer väl överens med hur kunskaps uppfattas hos människor i allmänhet.
 I detta inlägg ämnar jag titta på varför jag som skeptiker kommit fram till att detta leder till att kunskap är omöjlig.

 Först måste vi snabbt gå in på vad skeptiker i kunskapsteoretisk mening är. I antikens Grekland ansåg de först a skeptikerna att kunskap alltid var osäker och därför inte var tillräcklig. Detta är i många fall det sätt allmänheten ser på skepticism.
 Den typ av skepticism jag förespråkar är dock nyare, med tänkare som David Hume som skapare.
 Denna typ av skepticism är mer kategorisk och ger sig på kärnan av kunskapsdefinitionen samt de metoder vi använder för att skapa kunskap.
 I mitt fall handlar det främst om två kunskapsteoretiska argument som jag tycker väldigt bra beskriver och styrker min uppfattning.

Först har vi ett klassiskt argument mot rättfärdigande som har många klassiska repliker och svar, men som jag tycker fortfarande håller väldigt mycket vatten.

1. När en uppfattning rättfärdigas kommer den antingen:
  a.  Rättfärdigas av en serie uppfattningar som slutar i en orättfärdig uppfattning
  b.  Hamna i en oändlig regress där den rättfärdigas av en oändlig serie uppfattningar
  c.  Rättfärdigas av en kedja som leder till att uppfattningen rättfärdigar sig själv.
2. Det är inte så att :
  a. något kan rättfärdigas av en orättfärdig uppfattning.
  b. människan kan ha en oändlig serie uppfattningar
  c. något kan rättfärdigas av sig själv.
3. En uppfattning kan inte rättfärdigas.

 Detta argument är väldigt hårt och har (i bättre utformningar) ansetts för starkt av vissa filosofer. Det är dock tydligt att detta argument baserar sig på det klassiska "linjära" sättet att rättfärdiga uppfattningar. Å andra sidan måste man hävda 2c om man vill ha en typ av holistisk eller koherentistisk syn på kunskap (där man ser på gruppen uppfattningar och inte enskilda sådana vid rättfärdigande).

 Nästa argument har jag inte läst någonstanns, även om det är tankar som legat i luften och säkert skrivits ner på ett bättre sätt. Precis som det första handlar det om rättfärdigande.

1. För att något ska verka rättfärdigande på en uppfattning måste den antingen vara sannolikare sann än inte sann, eller peka på sanning.
2. Vi kan endast få information om verkligheten genom introspektion och våra sinnen.
3. Vi kan inte genom introspektion upptäcka om något pekar på sanning eller är sannolikare sant.
4. Vi kan inte genom sinnesförnimmelse upptäcka om något pekar på sanning eller är sannolikare sant.
5. Inget kan för oss verka rättfärdigande på en uppfattning.

Detta argument har jag eftersom jag inte mött det någon hum om hur starkt det är, men det är trots detta tämligen centralt i mitt sätt att tänka kring skepticism.

Låt oss då anta att vi accepterat ett eller båda dessa argument, är då begreppet kunskap meningslöst? Borde vi komma fram till en ny definition av kunskap som fungerar?

Jag skulle på dessa frågor svara nej. Begreppet kunskap med en form nära den jag tidigare nämnt är den intuitiva och det sätt allmänheten i regel ser på kunskap och rättfärdigande. För att kunna kommunicera och interagera är det därför värdefullt att behålla begreppet.
Den enda egentliga skillnaden är att skeptiker som jag ser begreppet kunskap mer kopplat till metoder och uppfattningar än till sanning.

With great power...

När man ser på film eller läser något där superhjältar figurerar är det inte alls ovanligt att man kommer i kontakt med uttrycket "With great power comes great responsibility".
Detta uttryck är tänkt att visa att det bör finnas ett starkt samband mellan vad man kan och får göra och den standard man förväntas uppleva.
Men även om det oftast används i fiktiva sammanhang är det i verkliga fall jag tycker denna fras passar bäst.
För även om den makt och förmåga som de påhittade individerna åtnjuter är mycket större än den som till exempel poliser, politiker och kommunalråd har så har superhjältarna sällan fått sin kraft av någon.
Däremot tjänstemän har fått sin makt tilldelad från staten och indirekt från folket. De har därför ett ansvar inför hela befolkningen och hela landet att nyttja denna makt på ett godtagbart sätt. Således är det här det är viktigast att man ser till att döma människor efter en högre standard.
Det ska således till skillnad från hur det är nu vara lättare för en polis att få fängelsestraff än en civilperson (så länge som övertrampet sker i de områden där polisen har större befogenheter).
En politiker ska hårdare hållas till sitt politiska budskap och ska så snabbt som möjligt slängas ut om denne visar sig inte hålla måttet.

Varför skriver jag då detta? Det borde väl säga sig självt?
Nej, det gör inte det. Poliser kan skjuta ihjäl personer utan någon direkt risk för dem själva eller någon annan och inte ens förlora jobbet. De kan ha sex med prostituerade i baksätet på polisbilen utan några direkta repressalier.
Men mer aktuellt handlar det om våra styrande politiker. Länge har de mest inflytelserika politikerna i Sverige talat länge och väl om hur bra det är med grundläggande demokratiska värderingar och principer. Sedan så agerar socialdemokraterna på sätt som jag anser borde räknas som direkt valfusk och detta nämns bara kortfattat i media som ett smärre felsteg.
Sedan kommer vi till frågor som ipred, datalagringsdirektivet och andra frågor där de ledande politikerna talar sig varma om saker som direkt talar emot de idéer om yttrandefrihet, samlingsfrihet och frihet från övervakning och förtryck vi fått matade via skola och media i decennier. Dessa demokratiska grundidéer är tydligen inte så viktiga. Sedan när vissa ställer sig upp och ifrågasätter hur effektiva dessa odemokratiska metoder faktiskt är samt i vilken utsträckning dessa kommer kunna användas felaktigt vill de styrande mest vifta bort dessa frågor.
Sedan kommer siffror från europa som visar på att det finns en stor risk för felaktigt bruk och återigen vill tungviktarna i vår fina svenska politik inte ta i diskussionen med tång.
Tydligen är det viktigare med sakfrågor än grundläggande ideologiska ramverk som faktiskt skulle tydliggöra om våra politiker står för det de säger att de står för.

Och vad gör då folket åt dessa tydliga och grova felsteg hos politiker och tjänstemän? Ingenting.
Däremot om en politiker har fuskat lite med skatten eller kört för fort, då blir vi fullständigt tokiga.
Det som får politiker i blåsväder är alltså inte det de gör i de områden vi valt in dem i. De har inte större ansvar när det gäller de tillfällen då de har större makt utan större ansvar vad gäller rutiner och privatliv.
Således finns där ingen kontrollinstans för våra styrande politiker och eftersom det endast är där folket har en direkt kontroll inte heller för de tjänstemän som inte är invalda. Våra riksdagspolitiker kan således fortsätta välja beslut på helt godtyckliga grunder, kommunalråd kan fortsätta förvalta kommunernas pengar så att de går i konkurs och poliserna kan fortsätta leka vilda västern.

Jag frågar mig själv om boven i denna historia inte är folket självt...

A pirate I was meant to be...

I detta inlägg ämnar jag vandra från mitt vanliga mer öppna filosofiska manér till något mer tydligt, nämligen politik och specifikt hur jag ser på vissa saker.

Som titeln antyder ämnar jag rösta på piratpartiet i valet och bland de engagerade i Sverige bemöts detta val oftast med förakt.
När det uppdagas att man är pirat får man oftast kommentarer som tyder på att man anses barnslig och kortsiktig. Ett annat vanligt svar är att "piratpartiet är ett en-fråge-parti" och hur skulle det se ut om de fick majoritet?

Jag kan börja med att säga att oavsett om jag är barnslig eller inte så har jag tänkt igenom detta beslut. Det är inte alls med kort sikt jag tänker försöka få in pirater i riksdagen utan snarare på väldigt lång sikt.
Piratpartiet har ett brett stöd hos ungdomar (även om detta kan vara mycket på grund av en trend), men det är inte troligt att de får tillräckligt med väljarstöd för att bli en större aktör i riksdagen och det är inte heller enligt mig meningen.
Jag håller inte med om att piratpartiet är ett en-fråge-parti, men visst kan vi kallas ett intresseparti. Vi har ett antal frågor som vi brinner starkare för och kan säkert kallas riktade.
Vad kan då ett riktat parti göra i riksdagen med sina knappa 4% (hoppas självfallet på en bredare marginal än så).
Då kan man ta miljöpartiet som exempel. De slog igenom som ett intresseparti och nådde knappt upp i 4%-gränsen; nu är de en maktfaktor med mer makt än deras väljarskara faktiskt antyder och tvingar de övriga partierna att ta miljön på allvar om de inte ska ge bort röster till mp.
Min förhoppning är att piratpartiet ska nå en liknande utveckling.

Men internet, det är väl ingen viktig fråga? Jo, för många är det en viktig fråga. Men det är inte den viktigaste frågan som piratpartiet verkar för. (i min personliga mening).
För mig är det viktiga att någon förstår att den nya tekniken inte ger staten rätt att gå ifrån grundläggande demokratiska värden. Att varje människa ska ha rätt att kommunicera utan att polis och andra lyssnar utan att ens ha misstanke för brott. Att människor ska kunna mötas i frihet även på internet utan att staten reglerar och lägger sig i.

Ofta pratas det om att ekonomisk brottslighet och terrorism tvingar fram dessa inskränkningar på demokratin. Men ser man rent statistiskt på dessa ingrepp så blir dessa totala integritetskränkningar sammanlagt värre än problemen de försöker lösa. Då är det i min mening ingen lösning och politikerna som sitter måste få in nytt blod som förstår att detta är en ny värld, med nya möjligheter och därmed krävs det en nyare typ av lösningar.
När det gäller denna typ av problem är rådande styre (även oppositionen) förlegad i sitt synsätt och då MÅSTE vi välja in piratpartiet, eftersom det är det enda partiet som förstår den internetiserade värld vi lever i och samtidigt vill arbeta för ett demokratiskt samhälle.

Gudar, Ateister och healing-stenar

I stort sett alla har en mycket stark känsla för om de tror på en gud, flera gudar eller någon annan typ av spirituell kraft. Liksom majoriteten är starkt troende så är ateisterna starkt icke-troende.
Debatten går därför het om huruvida religion är bra ur etiska, psykologiska, sociala eller samhälleliga synvinklar. Känslorna stormar och ofta tar debatten stryk då sidorna får slut på argument och börjar kalla den motstående sidan löjlig eller något än värre.
Men trots detta finns det bra framställningar av dessa argument att hitta om man bara kan använda google hyfsat bra, så det är inte detta jag ska diskutera idag.
Jag ska tala om något mycket mer grundläggande. Religion/andlighet i allmänhet, det vill säga utan att gå in på en specifik lära eller trosriktning.
Vad är egentligen religion och andlighet? Gemensamt för dem är att de säger någonting om en värld vi inte kan erfara. De gör faktapåståenden som vi inte kan berättiga. Vi kan inte se, höra, känna eller lukta en gud eller kosmisk kraft. Om vi frågar varför någon tror på en viss av de faktapåståenden som görs i dennes religion eller andliga riktning kan de inte ge oss någon anledning vi kan kolla upp och säga att "ja, men det stämmer ju faktiskt".
Om vi då går tillbaka till föregående inlägg och tittar på kunskap och rationalitet så kommer vi fram till att vi varken kan ha kunskap om eller rationella uppfattningar om saker vi inte kan rättfärdiga och det inbegriper ju då också religion och andlighet.
Nu hörs säkert ett gäng ateister jubla, då detta ju vid första anblick tycks falla dem i fatet. Om det är irrationellt att tro på en religion så hade ju de rätt hela tiden, eller?
Nej. För även ateisten gör ett faktapåstående om något övernaturligt. Bara för att det råkar vara nekande är det inte mindre övernaturligt. "Det finns ingenting utanför vår uppfattning som kan klassificeras som en gud eller kosmisk kraft" (en tänkbar ateistisk tes) är lika irrationell som dess motsats om man inte kan hitta berättigande till denna tes.
Vad ska man då göra? Om man inte kan säga bu eller bä utan att ha fel, måste man då ha fel?
Nej, man kan låta bli att säga något. Att suspendera omdömet vad gäller alla övernaturliga entiteter. Helt enkelt låta bli att lägga till dem i sin verklighetsbild.
Oavsett vilka syften religionen eller ateismen kan fylla för individen eller samhället, så är inte rationalitet eller kunskap ett av dem.

Sanning, kunskap och rationalitet

När man försöker hitta en tankarnas väg ut ur vårt kognitiva mörker finns det två begrepp som alltid återkommer. Sanning och kunskap. Dessa två besläktade koncept har varit fokus och mål för allt från buddhistiska munkar till ateistiska vetenskapare och flummiga new-ageare sedan tusentals år tillbaka.
Även jag har någonstans i mitt bakhuvud en idé om att diskussioner om allehanda ämnen ska leda till kunskap eller åtminstone högre grad av rationalitet. Därmed verkar det gagnfullt att kortfattat gå igenom dessa centrala begrepp så att de som redan studerat begreppen får ett grepp om hur jag ser på saken och de som inte tänkt så mycket på vad sanning och kunskap innebär får en tankeställare.

Låt oss då börja med det tunga begreppet Sanning. För många tänkare har detta varit det allra viktigaste och det är hit kunskap och rationalitet försöker nå.
Men vad menas då med sanning? I folkmun tycks det handla om hur saker och ting är "på riktigt" d.v.s. inte som vi uppfattar dem eller som vi vill att de ska vara. Detta brukar kallas för objektiv sanning. Denna sanning ses oftast som den "finaste" och som det låter så är denna sanning oberoende betraktare precis som ett objekt. Ett exempel här kan ju kanske vara sanningen att en sten finns eller inte.
Finns det andra sanningar? Ja, det finns subjektiva sanningar (sanningar som bara existerar i ett subjekt eller en individ), intersubjektiva sanningar (sanningar som bara existerar i grupper av individer, såsom språk eller valutakurser).
Mer än så tänker jag inte gå in på sanning i detta nu, även om det självklart finns mycket mer att säga.

Då kommer vi in på kunskap. Här finns det en mängd olika syner, men vanligast är att man ser kunskap som sann, rättfärdigad uppfattning. Det vill säga något som är sant, man har anledning att tro är sant och man är övertygad om.
Om man då snabbt återkopplar detta till sanning ser man att endast i fallet subjektiv sanning kan man ha tillgång till hela sanningen eftersom intersubjektiv sanning kräver flera subjekt och objektiv sanning existerar helt självt.
Då blir det snabbt uppenbart att det viktiga för kunskap är rättfärdigande.
Vad är då rättfärdigande? Enkelt sett är det ju något som ska tala om för oss om en uppfattning är mer sannolikt sant eller inte. En relevant anledning att tro något helt enkelt.
Om någon säger: "Det regnar ute" och vid frågan "varför tror du det?" svarar "Jag var ute och då blev jag blöt" så är detta svar en typ av rättfärdigande.
Och det är här rationalitet kommer in. Rationellt tänkande är att i varje situation välja den mest rättfärdigade uppfattningen. Dvs den som har störst "sannolikhet" att vara sann.

Då kan man ju fråga sig vad som gör ett bra rättfärdigande och det är här det börjar bli riktigt knivigt. Att finna ett svar här kräver långt mer än ett blogginlägg och det är inte heller min intention att försöka. Men jag hoppas detta kan få en och annan att tänka igenom hur väl underbyggda de egna föreställningarna om världen är och ge ett nytt perspektiv.

Vadfalls, ännu en jefla blogg?

Ja i dagens mediala samhälle där varje idiot och dennes moster har en blogg är detta nog en vanlig reaktion.
Med detta i åtanke bör man i ett första inlägg snabbt etablera vilken niche man vill arbeta inom samt kvickt som attan presentera sig själv och sin personliga skrivarstil och sälja in densamma till sin målgrupp.
Och detta är bara om man lyckats på något sätt få användaren att klicka på länken till bloggen eller skriva in urlen i sin browser. Och till detta bör man ha en layout som inspirerar eventuella läsare till att stanna och supa in orden i inläggen med glädje och entusiasm.

Då jag inte har en aning om hur man gör detta och inte heller ämnar lägga tid och energi till att lära mig är nog denna blogg synnerligen svårsåld. Man kan fråga sig varför ens försöka?

Ja, varför? Vad är syftet?
Syftet med bloggen är att på något sätt få ut några av mina tankar, funderingar och reflektioner i hela det spektrum av idéer som besöker mitt sinne.
Det kan handla om reflektioner kring händelser i sverige eller resten av världen, politiska/ideologiska tankar eller filosofiska argumentationer och formen kan gå från väldigt avslappnad till mer strikt och seriös. Det hela beror på vad jag funderar på för tillfället och vilken typ av feedback jag får från eventuella läsare.
Med detta hoppas jag få många intressanta diskussioner och ett sätt att vädra mina i vissa fall mycket underliga tankar medan de fortfarande är under konstruktion.
Om du hittat hit och ännu inte avskräckts önskar jag dig välkommen och hoppas du ska trivas.