Ett skeptiskt perspektiv.

 I mitt första inlägg gav jag en kortfattad beskrivning av kunskap som "sann, berättigad uppfattning", en beskrivning som ofta stämmer väl överens med hur kunskaps uppfattas hos människor i allmänhet.
 I detta inlägg ämnar jag titta på varför jag som skeptiker kommit fram till att detta leder till att kunskap är omöjlig.

 Först måste vi snabbt gå in på vad skeptiker i kunskapsteoretisk mening är. I antikens Grekland ansåg de först a skeptikerna att kunskap alltid var osäker och därför inte var tillräcklig. Detta är i många fall det sätt allmänheten ser på skepticism.
 Den typ av skepticism jag förespråkar är dock nyare, med tänkare som David Hume som skapare.
 Denna typ av skepticism är mer kategorisk och ger sig på kärnan av kunskapsdefinitionen samt de metoder vi använder för att skapa kunskap.
 I mitt fall handlar det främst om två kunskapsteoretiska argument som jag tycker väldigt bra beskriver och styrker min uppfattning.

Först har vi ett klassiskt argument mot rättfärdigande som har många klassiska repliker och svar, men som jag tycker fortfarande håller väldigt mycket vatten.

1. När en uppfattning rättfärdigas kommer den antingen:
  a.  Rättfärdigas av en serie uppfattningar som slutar i en orättfärdig uppfattning
  b.  Hamna i en oändlig regress där den rättfärdigas av en oändlig serie uppfattningar
  c.  Rättfärdigas av en kedja som leder till att uppfattningen rättfärdigar sig själv.
2. Det är inte så att :
  a. något kan rättfärdigas av en orättfärdig uppfattning.
  b. människan kan ha en oändlig serie uppfattningar
  c. något kan rättfärdigas av sig själv.
3. En uppfattning kan inte rättfärdigas.

 Detta argument är väldigt hårt och har (i bättre utformningar) ansetts för starkt av vissa filosofer. Det är dock tydligt att detta argument baserar sig på det klassiska "linjära" sättet att rättfärdiga uppfattningar. Å andra sidan måste man hävda 2c om man vill ha en typ av holistisk eller koherentistisk syn på kunskap (där man ser på gruppen uppfattningar och inte enskilda sådana vid rättfärdigande).

 Nästa argument har jag inte läst någonstanns, även om det är tankar som legat i luften och säkert skrivits ner på ett bättre sätt. Precis som det första handlar det om rättfärdigande.

1. För att något ska verka rättfärdigande på en uppfattning måste den antingen vara sannolikare sann än inte sann, eller peka på sanning.
2. Vi kan endast få information om verkligheten genom introspektion och våra sinnen.
3. Vi kan inte genom introspektion upptäcka om något pekar på sanning eller är sannolikare sant.
4. Vi kan inte genom sinnesförnimmelse upptäcka om något pekar på sanning eller är sannolikare sant.
5. Inget kan för oss verka rättfärdigande på en uppfattning.

Detta argument har jag eftersom jag inte mött det någon hum om hur starkt det är, men det är trots detta tämligen centralt i mitt sätt att tänka kring skepticism.

Låt oss då anta att vi accepterat ett eller båda dessa argument, är då begreppet kunskap meningslöst? Borde vi komma fram till en ny definition av kunskap som fungerar?

Jag skulle på dessa frågor svara nej. Begreppet kunskap med en form nära den jag tidigare nämnt är den intuitiva och det sätt allmänheten i regel ser på kunskap och rättfärdigande. För att kunna kommunicera och interagera är det därför värdefullt att behålla begreppet.
Den enda egentliga skillnaden är att skeptiker som jag ser begreppet kunskap mer kopplat till metoder och uppfattningar än till sanning.